Diktens jag ligger inför döden och ber en närstående om närhet: att bli hållen, smekt och sedd med ömhet medan det ännu finns tid. Orden ”Gå ej från mig” och vädjan om en hand på pannan visar hur viktig den fysiska beröringen är. Stämningen är på en gång innerlig och ångestfylld. Den gemensamma sorgen ryms i raden ”Gråt ett grand – för så trista fakta”, och den flämtande lågan blir en bild för det bräckliga livet. Samtidigt skapar närheten en sista känsla av samhörighet: ”Än en liten stund är vi två.” Men mitt i ömheten tränger dödsmedvetandet fram: ”I natt skall jag dö.” Jaget frågar sig vart resan går, till vilket land, och om det vågar möta det okända. I slutet vänder sig blicken mot den egna kroppen, som i morgon ska bäras ut och slukas av jorden. Kontrasten mellan den levande stunden och den övergivna kroppen är stark. Dikten rymmer tröst och skräck, närhet och ensamhet.
Tag mig. — Håll mig. — Smek mig sakta. — Sammanfattning
Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta. Famna mig varligt en liten stund. Gråt ett grand – för så trista fakta. Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. – Du vill ju stanna, stanna tills själv jag måste gå? Lägg din älskade hand på min panna. Än en liten stund är vi två.
I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga. Det sitter en vän och håller min hand. I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga, vart skall jag resa, till vilket land? I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga?
I morgon finns det en ömkansvärd och bittert hjälplös stackars kropp, som bäres ut på sin sista färd att slukas av jorden opp.