Tre gånger återvänder en flicka från ett möte med sin älskade, och varje gång möter modern henne med samma undran. Först har hon röda händer, sedan röda läppar, till sist bleka kinder. Modern frågar varför, och flickan svarar först med oskyldiga naturbilder: hon har plockat rosor och stungit sig på törnen, hon har ätit hallon och målat läpparna med saften. Tredje gången kommer inget undvikande svar. I stället ber hon modern gräva en grav, resa ett kors och rista in sanningen: händerna rodnade mellan älskarens händer, läpparna under hans läppar, kinderna bleknade genom hans otro.
Diktens centrala idé rör spänningen mellan lust, skam och död. Den unga kvinnans kropp avslöjar vad hon inte får säga högt, och hennes första svar är ett sätt att översätta det förbjudna till en oskuldsfull naturvärld. Men den tredje återkomsten visar att förtigandet har ett pris: det som inte kan talas om tar vägen genom döden och blir till gravskrift. Kärleken skildras inte bara som njutning, utan som en rörelse från rodnad till blekhet, från blommor och bär till kors och grav.
Formen förstärker denna rörelse. Dikten är orimmad och bär en jämn, nästan sjungande rytm som påminner om folkvisans eller besvärjelsens gång. Tre gånger upprepas mönstret: hemkomst, moderns fråga, flickans svar. Upprepningen skapar en känsla av ritual, men den tredje gången bryts mönstret. De två första svaren är snabba, nästan lekfulla bortförklaringar; det tredje är en begäran om jord och kors. Genom den brutna upprepningen blir dikten dramatisk snarare än mekanisk.
Färgorden är bärande: röd, röd, blek. Det röda förklaras först genom rosor, törnen, hallon och saft, men i gravskriften avslöjas att rodnaden kom från älskarens händer och läppar. Törnet är en särskilt laddad bild: flickan säger att hon stuckit sig, och därmed antyds att njutningen också rymmer smärta. Hallonsaften som målat läpparna visar sig vara kyssen. Naturens språk blir både täckmantel och nyckel – det döljer och antyder på samma gång.
I den sista strofen förvandlas hela dikten till en inskrift. Verben "rodnat" och "bleknat" står i perfekt particip, som om händelserna redan är slutgiltiga och ska bevaras. De två första raderna i gravskriften är parallella: händer som rodnat mellan händer, läppar som rodnat under läppar. Sedan kommer brottet: "Senast kom hon hem med bleka kinder, ty de bleknat genom älskarns otro." Närheten byts mot svek, och symmetrin faller sönder. Det är diktens tragedi i tre korta akter.
Betydelsen ligger i förtätningen. Utan namn, utan berättarkommentarer och utan yttre händelser tecknas en hel kärlekshistoria från lust till övergivenhet och död. Moderns frågor fungerar som samhällets blick på den unga kvinnans kropp, men dikten moraliserar inte; den låter undanflykterna och gravskriften tala. Just därför känns det outsagda starkt. De röda händerna och de bleka kinderna stannar kvar som bilder för det som inte fick uttalas – och som till slut bara kunde ristas på ett kors.