Redan i första raden slår dikten fast ett slags identitet: "Längtan heter min arvedel." Det är ett märkligt arv – inget jordagods, inget namn, utan en känsla, ett tillstånd av väntan och saknad. Men i nästa versrad omsätts känslan i en konkret bild: "slottet i saknadens dalar." Längtan blir en byggnad, ett hem, med salar där ett strängaspel tonar. Därmed förvandlas det smärtsamma till något rymligt och nästan ståtligt; dikten tecknar ett inre landskap där ensamheten är befolkad av musik.
Dikten byggs av fem fyrradiga strofer med korsrim. Rimmen parar "arvedel" med "strängaspel", "dalar" med "salar", vilket redan i klangen knyter arvet till musiken och saknaden till rummet. Rytmen är sångbar, nästan vaggande, med folkvisans symmetri. Första strofens två sista rader återkommer ordagrant i slutstrofen; det ger en cirkelrörelse, som om sången börjar om på nytt. Folkvisetonen förstärks dessutom av det ålderdomliga frågeordet "vadan" i andra strofen.
Den inre världen öppnar sig genom frågor. Diktens jag vänder sig till en "klagande ström" som stiger "djupt ur de skumma gemaken". Strömmen är både vatten och ton – den flyter genom slottets dunkla rum och sjunger om dagen i dröm, håller jaget vaket om natten. Bildspråket rör sig mellan hörsel, syn och doft: strängarna andas "i suck och i ton", och musiken flyter "ljuvligt som doften från humlornas bon" över gulnande ängar. Här smälter klang och doft samman. Gulnande ängar och vissna kvarter hör till sensommar eller höst; ändå doftar rosorna och minnena "viska och sjunga". Förgängelsen är närvarande, men den är inte tyst – den viskar och sjunger.
Nyckelordet "arvedel" är centralt. Längtan beskrivs inte som ett straff eller en brist, utan som något man har fått, kanske av generationer eller av själva landskapet. Det ger känslan värdighet och varaktighet. Ordet "saknad" uppträder i "saknadens dalar" och syftar på frånvaron av något, men frånvaron har fått geografi. "Strängaspel" återkommer i första och sista strofen; i slutstrofen tilltalas musiken direkt som "sällskap i drömmande salar". Diktens frågor – "Säg, vadan kväller du" och "Vem är den själ" – får aldrig något svar. Det är själva gåtfullheten som bär dikten: jaget lyssnar på en musik det inte fullt ut förstår, men som det ändå erkänner som sin arvedel.
Det som gör dikten betydelsefull är hur den omvandlar ett inre tillstånd till en hel värld. Längtan brukar annars skildras som tomhet eller smärtsam väntan; här blir den ett rum att bo i, en melodi att lyssna till. Sorgen dämpas av sinnlighet – doften från humlornas bon, rosorna som fortfarande doftar när solen går ner – men den förnekas aldrig. Raderna "Somrarna blekna och solar gå ner, / timmarna varda mig tunga" visar tyngden. Ändå slutar dikten inte i förtvivlan, utan i en bön till musiken att fortsätta klinga. Slutraderna "Längtan heter min arvedel, / slottet i saknadens dalar" får därför en ny klang: de är ett accepterande av ett liv i saknad, men också en öppning mot allt som kan sjungas, minnas och längtas vidare. För en skolpublik visar dikten hur en stämning kan byggas med rim, upprepning och sinnesbilder snarare än med förklarande resonemang.