Hos diktjaget är längtan inget tillfälligt stämningsläge utan ett arv, ett helt inre slott i saknadens dalar. Genom salarna hörs ett främmande, klagande strängaspel. Jaget frågar varifrån musiken kommer: den följer honom både i dröm om dagen och håller honom vaken om natten. Tonen är ljuv och sorgsen på samma gång, som doften från humlornas bon över gulnande ängar, men den hör också ihop med bleknande somrar, tunga timmar och vissna rosor. Ändå vill jaget ha kvar musiken som sällskap i de drömmande salarna. Stämningen är melankolisk, stilla och längtansfull, nästan som en inre musik. Längtan blir både en smärta och en hemlig tillhörighet.
Längtan heter min arvedel — Sammanfattning
Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar. Sakta ett underligt strängaspel tonar igenom dess salar.
Säg, vadan kväller du, klagande ström, djupt ur de skumma gemaken, du som mig sjunger om dagen i dröm, sjunger om natten mig vaken?
Vem är den själ som i suck och i ton andas från hemliga strängar, ljuvligt som doften från humlornas bon flyter på gulnande ängar?
Somrarna blekna och solar gå ner, timmarna varda mig tunga, rosorna dofta i vissna kvarter, minnena viska och sjunga.
Klinga, du klagande strängaspel, sällskap i drömmande salar! Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar.