“Ensam jag skrider fram på min bana” – redan i anslaget ställer Geijer en ensam vandrare mot en väg som tycks bli allt längre. Dikten gestaltar inte något yttre händelseförlopp utan ett inre skeende: livet upplevs som en vandring där målet försvinner i fjärran, dagen släcks och natten breder ut sig. Titelns “Natthimmelen” ger samtidigt hela scenen dess rymd: det är inte bara mörker som väntar, utan en himmel fylld av eviga stjärnor.
Redan i första strofen byggs en stämning av tilltagande avstånd och stillhet. Ordet “Ensam” inleder dikten och präglar jagets läge; det förstärks av att vägen “sträcker sig” allt längre medan målet “döljes” i fjärran. Ordet “bana” rymmer både den konkreta vägen och en bestämd livsriktning – kanske också en himlakropps lopp, vilket förbereder övergången till stjärnhimlen. De korta satserna “Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.” bromsar rytmen och ger nästan en känsla av att tiden stannar. Dagen blir här något flyende, en symbol för det trygga och välkända, medan natten står för det okända, ensamma och gränslösa. Ändå glider dikten inte in i klagan. Den första strofen slutar i ett seende: “Snart blott de eviga stjärnor jag ser.” I mörkret framträder något annat – något som inte försvinner.
Den andra strofen är diktens vändning. “Men jag ej klagar flyende dagen, / ej mig förfärar stundande natten” svarar direkt på det hot som natten kunde innebära. Ordet “ty” inför förklaringen: genom världen går en kärlek, och av den har en strimma fallit in i diktens jag. Därmed knyts den enskilda människan till ett större sammanhang. “Strimma” är ett av diktens viktigaste ord – det är inte fråga om ett bländande ljus eller ett säkert svar, utan om en liten, stark ljusstråle mitt i mörkret. Ordet “föll” visar att strimman inte är något jaget skapat eller förtjänat; den kommer till honom, som ljus faller från en stjärna. Formuleringen “ock en strimma” antyder att samma kärlek når allt levande, och att den ensamma vandraren trots allt är delaktig i världsalltet. Ordet “själ” i slutet visar att det inte är intellektet som övertygas, utan det innersta som berörs.
Formen förstärker denna rörelse från slutenhet mot öppenhet. Dikten är orimmad, vilket låter raderna röra sig fritt, nästan som steg på en väg. Rytmen är inte bunden, men flera rader har en lång, gående andning som ger texten en stilla hymnlik ton. Att den första strofen är längre än den andra gör också vändningen tydlig: efter fem rader av mörker och rymd räcker fyra rader för att formulera trösten. Upprepningen i “längre och längre” skapar en känsla av något som hela tiden fortsätter, medan “ej klagar” och “ej mig förfärar” fungerar som ett slags lugnande, nästan liturgiskt svar. Geijer arbetar med kontraster: dag och natt, rymd och själ, flykt och evighet. Natten är inte frånvaro av liv, utan en fond mot vilken stjärnorna och kärleken blir synliga.
Erik Gustaf Geijer är en av den svenska romantikens centralgestalter, också historiker och tonsättare, och i denna dikt märks romantikens förmåga att låta naturen spegla själens frågor. Det betydelsefulla med “Natthimmelen” är att den på få rader lyckas röra sig från ensamhet och ovisshet till förtröstan, utan att förneka att ensamheten finns kvar. Vandraren får aldrig se sitt mål; natten försvinner inte. Men genom den lilla ljusstrimman förvandlas mörkret till en rymd där människan kan vara ensam och ändå buren. Kanske är det just den kombinationen – av skröpligt mänskligt mörker och evig kärlek – som gör dikten så drabbande: natthimlen blir en bild för det som inte kan förklaras, men som ändå kan tas emot.