En människa går ensam framåt på sin bana; vägen sträcker sig allt längre, och målet döljs i fjärran. Dagen sjunker, rymden blir nattlig, och snart syns bara de eviga stjärnorna. Det är en bild av livsvandringen, av ensamhet inför det okända och av hur mörkret närmar sig.
Ändå klagar inte rösten över att dagen flyr och fruktar inte den stundande natten. Orsaken är att en strimma av den kärlek som går genom världen har fallit in i själen. Den kärleken framstår inte som en enskild människas känsla, utan som något genomgripande, nästan kosmiskt. Stämningen rör sig därför från svårmod till stilla förtröstan. Människan är liten under natthimlen, men upplever sig inte övergiven; i stället finns där en frid, där stjärnorna och mörkret blir något att vila i.