Tegnérs "Flyttfåglarna" börjar i ett tryckande hett landskap: solen ligger på Nilvågen, palmerna ger ingen skugga. Då griper längtan till "fädernejorden" fågelsträcket, och det bryter upp. I diktens vi-form är det fåglarna själva som talar, men rösten bär också en allmänmänsklig erfarenhet. Färden går norrut, till en högt belägen fjälläng där fåglarna lägger ägg "under kyliga polen" och kläcker dem "vid midnattssolen". Där råder en mytisk idyll: gullvingade älvor dansar, den grönmantlade skogsfrun spatserar i kvällen och dvärgarna hamrar guld inne i berget. Men vintern, kallad "Vindsvales son", ställer sig på fjället och skakar snöiga vingar, hararna vitnar och rönndruvan glöder. Då samlas tåget åter: "Mot Söder! Mot Söder!" I södern väntar grönska, ljumma vågor och skuggande palmer, men knappt har fåglarna vilat ut förrän längtan norrut vaknar igen. I diktens centrum står alltså en dubbel hemlängtan: det finns två hem, men inget av dem ger varaktig ro. Själva längtan, själva flyttningen, blir det egentliga hemmet.
Formen förstärker denna rörelse. Dikten byggs av fem fyrradiga strofer med parrim, och de långa raderna har en jämn, nästan vaggande rytm som för tankarna till vingslag och luftfärd. Upprepningarna "Mot Norden! Mot Norden!" och "Mot Söder! Mot Söder!" fungerar som riktningsrop och delar in dikten i två stora rörelser. Rimmen är enkla men verkningsfulla: paret "grav" och "hav" i andra strofen håller samman bilden av jorden sedd från hög höjd, medan "färden" och "världen" i sista strofen låter resan öppna sig mot något större. Naturen får övernaturliga drag när årstiden uppträder som en gestalt med snöiga vingar och dånande rörelser, vilket gör årstidsväxlingen till ett drama snarare än en naturbeskrivning.
Bildspråket bygger på kontraster. Södern är först kvävande het, men i slutstrofen lockar den med "grönskande ängar", "ljummande våg" och "skuggande palmer". Samma palmer som inledningsvis inte gav skugga blir i minnet en viloplats. Norden är på liknande sätt dubbel: dels den kyliga men fria fjällvärlden under midnattssolen, dels den hotande vintern som får färgerna att skifta i vitt och rött. Från luften ser fåglarna den bebodda jorden under sig "som en grav", där oro och storm förnyas varje dag, men de själva far "fria med himmelens skyar". Friheten ligger i att inte vara bundna till en plats, men priset är att längtan aldrig tystnar. Det märks i nyckelord som "längtan" och "längta", som ramar in dikten och återkommer i sista raden. Därmed stängs inte rörelsen; den börjar om.
Det som gör "Flyttfåglarna" betydelsefull är hur den förvandlar ett naturfenomen till en bild för människans rastlöshet. Fåglarnas vi-form gör läsaren till en del av sträcket, och det mytologiska inslaget ger den svenska fjällvärlden en sagolik tyngd. Dikten visar att hemmet inte bara är en plats utan också en riktning; den som har två världar att längta till har egentligen ingen fast punkt. Sista radens längtan tillbaka till "nordliga världen" överlämnar rörelsen till nästa säsong. Därför känns "Mot Norden!" och "Mot Söder!" inte som en slutpunkt, utan som en evig rytm.