Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
kom med röda händer. - Modern sade:
"Varav rodna dina händer, flicka?"
Flickan sade: "Jag har plockat rosor
och på törnen stungit mina händer."
Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med röda läppar. - Modern sade:
"Varav rodna dina läppar, flicka?"
Flickan sade: "Jag har ätit hallon
och med saften målat mina läppar."
Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med bleka kinder. - Modern sade:
"Varav blekna dina kinder, flicka?"
Flickan sade: "Red en grav, o moder!
Göm mig där och ställ ett kors däröver
och på korset rista som jag säger:
Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde,
han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. —
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå?
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga,
vart skall jag resa, till vilket land?
I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga?
I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
Nu spricker det knoppar ur svarta träd
i korta och ljusa nätter,
och lantmannen skådar den spirande säd,
varmed han besått sina slätter.
Nu skiner solen stekande varm
i små och stora städer,
det vimlar av mödrar med barnet på arm
och snälla familjefäder.
Och älskande par gå vid varje vik,
i lunder, på fält och gärden,
under tiden bärs somliga bort som lik
och småbarn födas till världen.
I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.
Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.
Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.
Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.
Där gingo tre jäntor i solen
på vägen vid Lindane Le,
de svängde, de svepte med kjolen,
de trallade, alla de tre.
Och gingo i takt som soldater
och sedan så valsade de,
och "Udden är så later"
de trallade, alla de tre.
Men när som de kommo till kröken
av vägen vid Lindane Le,
de ropade alla: "Hör göken!"
sen skvätte och tystnade de.
Och tego så tyst som de döda
och rodnade, alla de tre.
Men varföre blevo de röda
och varföre tystnade de?
